Jag la in musik i min jobbmobil och la in låten Complicated med Avril Lavigne, den fick mig att tänka på en händelse idag på lunchen, jag gjorde iordning en obento imorse jag var stolt över, den var god, den var söt, den tog bara 20 minuter att göra (ungefär) och jag kände jag hade fått i mig exakt vad jag behövde. Varken för lite eller för mycket.

Men, trots att jag var så stolt över min obento när jag var hemma, när jag var på jobbet och de andra frågade om jag ville luncha med dem, då plötsligt blev jag hemskt nervös, jag är på jobbet med pannkakor i björnform, Omegowd, de kommer tro jag är 5 år eller nåt, jag menar, första intrycket är ju rätt viktigt och jag är rätt så ung jämfört med de andra, så jag stammade en massa konstiga förklaringar till att jag älskar den japanska kulturen och har gjort en japansk lunchlåda som är lite roligare än andra........och söt..

De tyckte jag lät helt snurrig och konstig som hade dekorerat och gjort en effort med min lunchlåda. Men när jag öppnade locket verkade de båda imponerade av att jag hade hemskt söta pannkakor.... Alla (förutom vi tre) var jättelånga inne i rummet, fattade inte hur de fick plats (oh, rummet = litet rum fullt med microvågsugnar och man värmde sin lunchlåda) och när jag stod där, med min lunchbox med pannkakor i björnform och alla andra runt som var långe så kände jag mig som en mellanstadie-prao-elev eller nåt sånt, men när vi satte oss så kom min stolthet av min underbara obento upp igen. Speciellt när de var imponerade av att jag hade gjort den imorse..

Men tillbaks till nuet, när jag lyssnade på låten så började jag tänka på att jag alltid är så nervös av vad andra tycker och tänker, det är inte så att jag försöker vara populär, men jag bryr mig mycket på vad andra tycker och tänker, känns lite som om jag skäms av vem jag är. Men jag gillar mina traits jag har, Jag är lite japansk av mig (enligt mig själv XD) jag är naturligt artig (enligt mig själv) jag har god humor (enligt mig själv) är lite väl lättlurad (enligt älsklingens far) och är extremt naiv. Men min sambo kan ibland sitta och skratta och bli helt rosa om kinderna och jag sitter där mittemot och fattar inte varför och får till svar att jag är söt. Det gillar jag också, tycker det är viktigt att vara söt också ^.^

Men känns som om vuxna svenska inte är redo för sådana som jag... usch gillar inte att vara nervös.


haha vad jag babblar *fniss*

Ni förstår vad jag försöker få fram:

Varför är det så svårt att vara stolt över den man är? Varför ska man försöka vara som alla andra när vara unik är så mycket bättre. Hur hade världen varit om alla hade samma smak och tycke, att jag går all out med min kärlek för den japanska kulturen är ju inget illa. Det är ju bara bra att jag erkänner vem jag är och vad jag gillar.

Nu har jag skrivit alldeles för mycket och är sen att sova.. Hoppas jag somnar snabbt.